mippy

När får jag slippa den där jobbiga oron när skriver ner mobilnummer som jag inte kan svarar när de ringer? Eller vara tvungen att be någon svara i mitt ställe i min egen mobiltelefon? När kan jag få dem fatta att skicka sms eller mail istället för att ringa? När får jag sluta skriva "döv!!!!" med flera utropstecken? När kan jag få folk sluta vara rädd för mig och min dövhet?

Jag vet att det är felvänd bild, men ni fattar vad det ska stå.

     

Nu är det måndag igen!

Efter en superkul helg, jag var i Örebro och har faktiskt varit där flera gånger, 3 gånger på några gånger, så här många brukar det inte bli. De första gångerna var jag där på jobbresa och den tredje gången var väl någonting roligare!
Det var en klassåterträff jag var på; 10 år sen vi slutade på Birgittaskolan och gjorde ett löfte då vi skulle träffas igen när 10 år hade gått. Det gjorde vi, fast inte alla kunde vara närvarande.

En varm och klibbig lördagseftermiddag träffades vi i en hyrd lokal vid Stadsbiblioteket, vissa hade jag inte träffat på väldigt länge. Glada minen och snackade gamla minnen hela kväll, sedan gick vi ut till en restaurang (Efesos) och åt grekiskt. Mätta och belåtna gick vi tillbaka till lokalen och fortsatte med våra minne och snack, det blev också en massa skratt fram till 04.00 på morgonen då sade vi "hejdå och vi ses om några år, inte 10!" och gick hemåt.

Vi i klassen var rätt tätta och nästan som syskon, inte alla har varit tillsammans med varann, istället betraktade vi varann som syskon. Det trisklades och trasklades genom 10 år som en klass skulle vara. Vi har mer eller mindre upplevt många roliga och tråkiga saker. Vissa saker man kunde ångra sig för, det var då och vi ser framåt och stolta över att ha dessa fina personer som klasskamrater.

Totalt 17 st gick vi ut ur Birgittaskolan oerfarna och nyfikna på livet och hade 10 år framför sig att skaffa sig upplevelser och kunskap, vissa hade förändrats sen dess och en del är densamma, jag är glad att varenda en i klassen är unik om sin personlighet. Så fort jag kom genom dörren till lokalen började vi prata som det vore helt enkelt igår då vi fortfarande gick på Birgittaskolan, så väl kände/känner vi varandra.

Inga stela miner och stunder, inte alls.

Tack för att ni finns!