defekta och så jävla handikappade människor....
jo tjenare, tack för dessa fantastiska kommentaterna. det förvånade mig att ordet defekt kan används för att stämpla människor, göra kategorier av dem och inte acceptera vad livet innebär eller vad det kan vara? Fast jag är kanske överdriven med "jävla handikappade", men det är inte förvånande om någon tänker så.
efter att ha läst ett blogginlägg av Charlotta Sjölander - http://lotta.korento.se/trottsamt-ledsamt-onska-d-inte-va-sant
Herregud. Jag läser inte DN dagligen, har heller inte läst artikeln om vår kulturminister. Men på Charlotta Sjölanders blogginlägg kom jag att läsa kommentatarerna då känner jag att jag måste öppna mitt vrede, min smärta och få vara förbannad. och få vara ledsen.
Som jag skrev på min facebook-wall, nästan dagligen möter jag fördomar om min dövhet, det är någonting jag har accepterat sen yngre dagar, det är inget jag kan göra något och jag väljer inte att operera mig för att jag är glad att jag är den jag är. Jag har heller inte valt att vara döv, jag föddes till att bli det. Men jag lyxar aldrig till att använda tolk, det finns folk som INTE inser hur vi funktionhindrade eller har det behov man ska ha kämpar för att vara en i samhället, det är skit.
För att omvända ordet "lyx", att få använda tolk för att kommunicera med hörande människor ÄR lyx, jag tror även att få sina tidigare smärtfyllda tänder lagade är också en lyx, att få använda blindkäpp är en lyx eller att få åtminstone stöd från samhället är en lyx.
Missförstå mig inte nu, jag är glad och är stolt av allt jag gör och för att vara. Kalla gärna mig jävla döv eller döving, handikappad, missfoster. Det kommer ändå inte inåt mig, dessa ord förblir alltid luft, för jag vet att det handlar om okunskap eller att dem som kallar mig för det känner mig inte ELLER dem är rädda för att misslyckas. Men så klart jag har känslor som de flesta och jag kan bli riktigt ledsen om någon skriver sådant nedlåtande, överlägset och okänsligt som människor som skrev kommentatarer.
Alltså tycker dessa kommentarer att vi är en grupp av lyxiga människor, att vi bör tänka på stackars människor som tycker pengar ska gå till det rätta. Eller skulle de kalla oss ens människor?
De har tydligen glömt att i princip ALLA betalar skatt för att uppfylla alla behov, t.ex. blindkäppar, att ge dig stöd när du får cancer eller skitsjukdom, att din mormor ska ha det bra på sjukhem/äldreboende, att ditt barn får bra mat i skolan m.m.
Men för fan, rullstolbundna, gamlingar, dagisbarn, mammalediga, blinda, ADHD, sjukskrivna m.fl. är människor, precis som vi döva och de "normalstörda". Inse det eller flytta dit du tror är det normalaste samhället?
Fan alltså de kostar oss i samhället också en massa pengar. Rullstolar kostar, mammor som föder barn och vara lediga med barnet kostar, att vara sjuk kostar, åldrande människor som behöver hemtjänst kostar, alla har ju sina behov.
Döm ALDRIG hunden efter håren och tro att du VET om vad som kan kosta eller vad som ska gälla/är bäst för varje människa.
Vi, varenda människa, måste hjälpa till precis som vi hjälper hemlösa, fattiga, människor vid katastrofer för att få världen bli en bättre plats.
(ge för fan er i mina felstavningar, det är en rättighet att uttrycka sitt vrede också!)
efter att ha läst ett blogginlägg av Charlotta Sjölander - http://lotta.korento.se/trottsamt-ledsamt-onska-d-inte-va-sant
Herregud. Jag läser inte DN dagligen, har heller inte läst artikeln om vår kulturminister. Men på Charlotta Sjölanders blogginlägg kom jag att läsa kommentatarerna då känner jag att jag måste öppna mitt vrede, min smärta och få vara förbannad. och få vara ledsen.
Som jag skrev på min facebook-wall, nästan dagligen möter jag fördomar om min dövhet, det är någonting jag har accepterat sen yngre dagar, det är inget jag kan göra något och jag väljer inte att operera mig för att jag är glad att jag är den jag är. Jag har heller inte valt att vara döv, jag föddes till att bli det. Men jag lyxar aldrig till att använda tolk, det finns folk som INTE inser hur vi funktionhindrade eller har det behov man ska ha kämpar för att vara en i samhället, det är skit.
För att omvända ordet "lyx", att få använda tolk för att kommunicera med hörande människor ÄR lyx, jag tror även att få sina tidigare smärtfyllda tänder lagade är också en lyx, att få använda blindkäpp är en lyx eller att få åtminstone stöd från samhället är en lyx.
Missförstå mig inte nu, jag är glad och är stolt av allt jag gör och för att vara. Kalla gärna mig jävla döv eller döving, handikappad, missfoster. Det kommer ändå inte inåt mig, dessa ord förblir alltid luft, för jag vet att det handlar om okunskap eller att dem som kallar mig för det känner mig inte ELLER dem är rädda för att misslyckas. Men så klart jag har känslor som de flesta och jag kan bli riktigt ledsen om någon skriver sådant nedlåtande, överlägset och okänsligt som människor som skrev kommentatarer.
Alltså tycker dessa kommentarer att vi är en grupp av lyxiga människor, att vi bör tänka på stackars människor som tycker pengar ska gå till det rätta. Eller skulle de kalla oss ens människor?
De har tydligen glömt att i princip ALLA betalar skatt för att uppfylla alla behov, t.ex. blindkäppar, att ge dig stöd när du får cancer eller skitsjukdom, att din mormor ska ha det bra på sjukhem/äldreboende, att ditt barn får bra mat i skolan m.m.
Men för fan, rullstolbundna, gamlingar, dagisbarn, mammalediga, blinda, ADHD, sjukskrivna m.fl. är människor, precis som vi döva och de "normalstörda". Inse det eller flytta dit du tror är det normalaste samhället?
Fan alltså de kostar oss i samhället också en massa pengar. Rullstolar kostar, mammor som föder barn och vara lediga med barnet kostar, att vara sjuk kostar, åldrande människor som behöver hemtjänst kostar, alla har ju sina behov.
Döm ALDRIG hunden efter håren och tro att du VET om vad som kan kosta eller vad som ska gälla/är bäst för varje människa.
Vi, varenda människa, måste hjälpa till precis som vi hjälper hemlösa, fattiga, människor vid katastrofer för att få världen bli en bättre plats.
(ge för fan er i mina felstavningar, det är en rättighet att uttrycka sitt vrede också!)